Jag är så trött på att leta boende nu så jag nästan bara vill spy på allt. Börjar kännas extremt hopplöst och jag börjar mer och mer känna att köpa är den enda utvägen. Det börjar gå så långt att jag inte ens tycker det är kul (utan bara jobbigt) att titta på hemnet.se, vilket jag alltid har älskat!

Låt mig förklara varför det hel känns helt hopplöst:

Jag bor hemma med mina föräldrar, har eget rum (fast ett väldigt litet rum) men iaf mina saker ligger utspridda precis överallt i mitt rum för inget får plats längre. På golvet (den lediga golvytan i mit rum är ca: 2 kvm) ligger alla mina flytta hemifrån saker redo att flyttas till ett eget hem, det ligger bla 6 kartonger med mina iittala vinglas, massor med mateus tallrikar och en stor skål, en stor mixer, en stavmixer (och allt ligger i sina orginalkartonger vilket gör att de tar stor plats), dessutom så står min nya stora resväska mitt på golvet nu, ja ni förstår att det börjar bli ont om golvutrymme nu. Under min säng har jag alla mina skor i sina skokartonger (för att de inte ska bli förstörda) och nu är det så många att flera sticker ut från sängkanten. Mina kläder får inte längre plats i min garderob och byrålåda (trots att jag rensat dem båda nyligen) så det hänger alltid massa kläder på galgar på dörren och garderobsdörren och på datorstolen, lite överallt helt enkelt. Alla som känner mig vet att jag vanligtvis är en väldigt organiserad människa och gillar att ha ordning och reda. Men när det gäller alla mina saker har jag gett upp det är för ont om plats för att få någon ordning.

Min pojkvän bor i en egen lägenhet i samma ort som mig. Det är en etta på 27 kvm med ganska stort kök, sovrum/v-rum, hall, badrum och en liten liten klädkammare. Det är jättefin och mysig lägenhet men som ni förstår går det inte att bo två personer i den. Jag "bor" ändå här ca 5-6 dagar i veckan, ibland mindre, ibland mer, beror oftast på hur mycket plugg=ensamtid M behöver inför tentor och så. När jag sover här får jag ta med alla mina kläder och tillbehör i en sportväska (som oftast är överfulla trots att jag inte vet hur länge jag ska sova där, för jag måste alltid ha all mina saker runtom mig, hatar att upptäcka att vissa saker är kvar hemma). Jag är så himla trött på allt flyttandes på saker överallt. Jag vill ha ALLA mina saker på ett och samma ställe. Jag skulle kunna packa en övernattningsväska i sömnen för jag gör det varje dag typ. Nu kanske vissa inte alls tycker att det här är något problem men för mig är det det. Nu har jag hållt på såhär i nästan 1 år. Jag lever verkligen i mina sporttrunkar och det är inte kul längre. Tänk dig att flytta på alla dina saker var tredje dag.
Visst jag skulle kunna bo hemma på heltid, men hur kul är det, jag vill ju bo med den jag älskar precis som alla andra och dessutom det är inte kul att bo i mitt rum längre, jag får bara ångest av alla saker som ligger överallt. Här hemma hos M får jag ha den ordning som jag vill, städat och fint alltså. Sen att mina saker ligger i ett litet hörn i en väska försöker jag ignorera.
Och nej jag kan inte flytta hit "på riktigt" som många frågar. Det finns som sagt ingen plats för mina saker. Det är redan trångt som det är med M´s saker. Så mitt enda alternativ är att hoppa fram och tillbaka mellan hemma och M. Det känns inte rättvist mot mina föräldrar heller för det känns som jag bara kommer hem när jag måste tvätta eller för att M måste plugga.

Det var i alla fall grunden hehe och här är våra alternativ:

- Vi står båda i Sthlms bostadsförmedling med där får man ju inget förns om minst 5 år. Dessutom står vi mest där för att man ska kunna, om man nu vill det då: sälja sin bostadsrätt eller hus och sen skaffa en jäkligt nice  hyresrätt, tex när ens barn flyttat hemifrån eller när man tröttnat på villaförorten hehe och göra miljonvinst.

- Vi står i kommunens egna kösystem. Men det suger! Man får själv söka de lägenheter man är intresserad av baserat på hur länge man bott i kommunen (vi båda har bott hela våra liv här) eller hur länge man haft hyreskontrakt i kommunen tror jag (vilket M bara haft i 1.5 år). Så på dessa lägnheter hamnar vi alldeles för långt upp i kön iaf på de områden vi vill bo i. Klart att man skulle kunna få en i ett sämre område men det vägrar vi båda. Jag tänker inte bo i ett område där jag är rädd så fort jag går utanför porten, så det är inte ett alternativ. Så vi har inte något hopp alls direkt om att vi ska få något genom kommunen.

- Vi har med M´s lägenhet på björnsbytare.se. och det har vi haft sedan oktober tror jag (vi hade paus i december för att inget hände). Men iaf det är väldigt svårt att byta bort den här lägenheten dels för att den ligger så pass söderut om stan och det är pendeltåg som gäller in till city. Dels för att den är så liten och vi vill ha en 2:a och DESSUTOM ska den stambytas i februari och då kommer hyran höjas med orättvist mycket för den lilla renoveringen. Det var ju lite det som är meningen med den här lägenheten att den har så låg hyra, så nu kan vi inte ens locka med det längre.
Så det här känns inte alls som något som kommer att fungera. Visst vi kan ha jättetur och få en lägenhet på det här vistet men det kan ju ta hur lång tid som helst, minst ett halvår och vissa håller på i flera år.

- Sista alternativet är att köpa en bostadsrätt. Inte det man tänkt sig som 19-åring och 22-åring men jag ser inte någon annan lösning längre. Då blir det lån som gäller, usch vill inte ens tänka på räntor och topplån och handpenningar nu. Jag känner mig alldeles för ung för sånt här men M får väl lära mig med tanke på att han jobbar med billån på swedbank och som mäklarassistent och pluggar till mäklare hehe så han kan ju verkligen allt man bör tänka på innan man ska köpa bostad och låna pengar. Det är bra, så någon har koll på att allt blir rätt.

Jag vet att mitt problem kanske är lite av ett i-lands problem och jag borde inte klaga och bla bla bla...
Men jag var tvungen att skriva ner det här för jag satt och bubblade av ilska imorse när jag som vanligt loggar in på björnsbytare och på kommunens bostadshemsida och inte ser någon framgång alls.

Dessutom hoppas jag att jag SNART en dag kommer kunna läsa det här när jag sitter i min fina lägenhet och komma ihåg hur frustrerad och arg jag var. Vet inte om någon ens orkat läsa igenom det här nu men nu vet de som undrar iaf och jag är inte lika arg nu när jag fått skriva ner allt.

That´s all, bye bye ♥